I förrgår tillkännagavs på Googles officiella blogg att deras encyklopediprojekt Knol nu är publikt tillgängligt för första gången. Vi har tidigare skrivit om Knol och Googles tankar om tjänsten och hur den skulle fungera. I Knol är alla artikelförfattare kända och man kan inte som i Wikipedia redigera vilken artikel man vill. Däremot kan man lämna förslag på ändringar till den namngivne författaren som sedan kan göra vad han/hon vill med de inskickade förslagen. Det går också att kommentera artiklarna och betygsätta dem. Om författaren vill kan denne aktivera Googles annonstjänst AdSense på artikelsidan och försöka tjäna lite på det hela också.

Mina första intryck av Knol är minst sagt blandade. Visst finns det en poäng med att se vem som skrivit artiklarna men det gör ju inte texterna bättre. Vissa av författarna är f.ö. bara presenterade med namn. Det mesta hittills verkar vara artiklar om medicinska ämnen och det finns tyvärr inget sätt att bläddra ämnesmässigt så man lättare hittar artiklar om andra ämnen. Som det är nu får man mest intrycket av att Knol är en medicinsk webbplats med blandad och oorganiserad information. Särskilt seriös verkar den inte heller med rubriker som Plain old bag o’ knols. Jag vet inte riktigt vad Google ska göra för att få Knol intressantare, det räcker ju inte bara att de är inblandade för att det ska bli något.

Förra veckan meddelade Encyclopedia Britannica att man valt att bjuda in användarna i sann web 2.0-anda för att bidra med eget innehåll. Användarna kommer i motsats till Wikipedia att tvingas avslöja sina identiteter och deras innehåll kommer att expertgranskas. Godkänns man som användare får man i gengäld en gratis prenumeration på Encyclopedia Britannica. Man får också tillåtelsen att länka gratis till Encyclopedia Britannica, vilket innebär att om användaren klickar på din länk kommer de gratis till artikeln i fulltext. Så här kan det se ut efter att man klickat på en sådan länk:

En lite märklig variant av crowdsourcing i mina ögon. Frågan är vilken typ av användare som kommer att accepteras. Är det bra akademiker eller även bloggande hobbyentusiaster?

Så här skriver Encyclopedia Britannica på sin blogg:

“…also allow expert contributors and readers to supplement this content with their own. The result will be a place with broader and more relevant coverage for information seekers and a welcoming community for scholars, experts, and lay contributors”.

Själv tycker jag det liknar den affärsmodell som många vetenskapliga tidskrifter har: forskaren publicerar sig utan betalning för meriteringens skull och biblioteken betalar dyra pengar för prenumerationer. I detta fall ska “godkända experter” lockas till att skriva utan betalning på Encyclopedia Britannica, men uppslagsverket ska fortfarande inte vara open access. De ska istället få dessa möjligheter:

“…we will provide our contributors with a reward system and a rich online home that will enable them to promote themselves, their work, and their services; allow them to showcase and publish their various works-in-progress in front of the Britannica audience; and help them find and interact with colleagues around the world”.

Man kan kritisera Wikipedia för mycket men det är i varje fall helt gratis och öppet. Läs gärna också denna nyskrivana artikel i Computer Sweden: “Är Wikipedia att lita på?” skriven av Folke Schimanski.

Den som vill hänga med i vad som händer med Encyclopedia Britannica kan också följa deras mikroblogg på EBWebshare på Twitter. Britannica ska naturligtvis ska ha beröm för sina försök att bli mer interaktiv, men frågan är om detta är rätt sätt att matcha Wikipedia? Ni minns väl att Britannica var gratis en gång i tiden, men det höll inte så länge.

Eniros flygfoton i 45 graders vinkel finns har nu ökats på från 13 städer till över 33 svenska städer. Däribland min hemstad Skellefteå. Tyvärr har man inte direkt färska bilder och Skellefteå Kraft Arena är enligt Eniro fortfarande en byggarbetsplats:

Skellefteå Kraft Arena invigdes 12 januari 2008.

Andra städer som tillkommit är bl a Skövde, Karlskrona, Örnsköldsvik, Uddevalla.

Internetentreprenören Ted Valentin har gjort det igen och lanserar nu en recensions- och kartjänst för sushi som han kallar Sushikartan. Genom att integrera Google maps i tjänsten kan man leta sig fram efter Sushiställen i Sverige och läsa recensioner av respektive användare. Vill du vara med och recensera är det bara att skapa ett konto.

Det man alltid kan vara lite skeptisk mot med dessa recensionsajter är trovärdigheten tyvärr, men även självaste Guide Michelin får också kritik ibland.

Jag häpnar nog mest över hur många Sushi-ställen det finns i vårt avlånga land. Själv har jag bara ätit Sushi en gång. Var då? I Sthlm såklart. Av nyfikenhet och visst tvång från en kompis. Jag föredrar både blodplättar, surströmming och röding ska jag erkänna.

Ted’s tanke är att Sushikartan det ska bli som en mix mellan Jaiku och Yelp. Som inte det vore nog ligger ytterligare några tjänster i startgropen: Wifikartan.se, Cafekartan.se och Restaurangkartan.se.

Ted Valentin är mannen bakom tjänster som uppsatser.se och tidningar.info som vi skrivit om tidigare här på Internetbrus. Ted är för övrigt en mästare på att göra användbara och sökmotorvänliga sajter. Här finns mycket att lära för andra sajt-ägare.

Vi brukar inte skriva så mycket om karttjänster här på Internetbrus, men ibland faller andan på. Flygfoton är inget nytt i kartsöktjänster, men tagna i 45-graders vinkel är inte lika vanligt. I november förra året lanserade Eniro visningsläget Utsikt som innehöll vinklade bilder möjliga att se från fyra väderstreck från sveriges tre storstäder: Stockholm, Göteborg och Malmö. Funktionen blev så populär att Eniro nu lagt till ytterligare 10 städer: Uppsala, Jönköping, Örebro, Gävle, Kalmar, Linköping, Västerås, Norrköping, Helsingborg och Umeå. Alla funktioner som vägkameror, trafikinformation och GPS-koordinater från de vanliga kartorna ska fungera också på utsiktsbilderna, enligt Eniro.

Här en usiktsbild från Medicinska biblioteket i Umeå och mitt fönster inrigat där jag sitter och bloggar:

När får vi se Lars Våges utsiktsbild från Mittuniversitets bibliotek i Sundsvall och när får vi se en utsiktsbild över Skellfteå Kraft Arena i Skellefteå? Tills vidare får man nöja sig med denna webbkamera över sveriges hockeytempel nr 1. Detta sista sagt i högst subjektiva ordalag.

I förra veckan lanserades formellt Encyclopedia of Life, webbencyklopedin om allt liv på jorden. När vi skrev om projektets start i maj förra året sades det att färdiga artsidor skulle komma under 2008 och så blev det alltså. Det ska nu finnas mer än en miljon artsidor men de flesta är bara ett skal än så länge. 25 fullfjädrade sidor finns och tiotusentals som är ganska innehållsfattiga men är “authenticated” som det kallas. Resten innehåller i princip bara namnet och en utbredningskarta.

Jag tycker att EOL har ett trevligt gränssnitt och tror att det här på sikt kan bli en fantastisk resurs. Redan nu är det ett nöje att titta på de s.k. exemplar pages där man kan se hur mycket info det förhoppningsvis kommer att finnas för varje art om 10-20 år. Fast allt är ju inte bra, tittar man på sidan för torsk (Gadus morhua) och går igenom common names på olika språk står det att torsk bl.a. heter fiskbullar på svenska…

Läs EOLs 1:a nyhetsbrev

I Googles officiella blogg skrevs i fredags att internetdominanten håller på med ett eget uppslagsverk på webben. En presumtiv konkurrent till Wikipedia? Inte riktigt för här är det inte tal om frivilliga författare som tillsammans bygger upp artiklarna och kunskapen. Istället har Google i liten skala börjat bjuda in personer med ämnesexpertis att skriva “authoritative articles” om ämnena ifråga.

Det nya verktyget för att skapa artiklar kallar Google för Knol. Ordet är en anspelning på Knowledge och en Knol är en kunskapsenhet. Lite längre fram när testfasen är över kommer man att göra det fritt att skriva knols och då blir det kanske mer likt Wikipedia. Om en författare vill kan Google Ads köras på sidan också och intänkterna kommer författaren till godo.

I bloggposten där Googles Udi Manber presenterar Knol skjuter man in sig på argumentet att det kan kännas knepigt att citera Wikipedia eftersom författarna är anonyma. Det är väl också där som man ser sin enda chans för att kunna ge sig på Wikipedia. Man frågar sig varför. Om man tycker att det är ett problem kanske man kunde uppmuntra Wikipedia att författarna till en artikel skulle vara namngivna (det kan förstås bli många namn ibland).

Att skapa ett helt nytt uppslagsverk på nätet verkar inte helt genomtänkt, snarare avundsjukt. Nu när Google dominerar så totalt inom så många sfärer på nätet retar man sig på Wikipedia eller? Tyvärr kan man inte köpa Wikipedia som man köpte Youtube. Ungefär som Microsoft inte kunde köpa Linux, även om det är en halvdan analogi.

När jag var i London i början av december såg jag ett anförande av Jimmy Wales som är Wikipedias grundare. Jimmy har blivit något av en kulturhjälte och jag var lite orolig över att han skulle vara en sån där jobbig amerikan med stort ego. Det var han inte även om han var en typisk amerikan, men på ett bra sätt. Jag skulle hellre köpa en bil av honom än av Sergey och Larry. Kanske skulle han hjälpa mig laga min gamla.

Jimmy pratade om sina försök att sparka igång Wikipedier för mindre språkgrupper i Sydafrika. Han hade rest dit, tagit med sig en kille som beskrevs som “the father of the Swahili Wikipedia” och satt sig ner med en grupp sydafrikaner som talade minoritetsspråk och försökt inspirera dem och visade “hur man gjorde”. PR-stunt? Jag tror inte det i alla fall.

Jimmy berättade om detta och mycket annat med barnlik entusiasm. Specialwikiarna som finns på hans andra webbplats Wikia.com fascinerade honom själv. Hur är det möjligt att människor kan skriva över 15 000 artiklar om Mupparna frågade han sig. Han tog kontakt med personerna bakom The Muppet Wiki och frågade om det inte började ta slut med uppslag till artiklar nu? Nej, vi har ju bara precis kommit igång var svaret. Jag tror aldrig folk kommer ha så roligt med Knol.

Min bloggarvän här på Internetbrus Lars Våge intervjuas i en artikel i senaste DIK-forum: “Research på Internet: Tre vanligaste misstagen” [PDF].

De tre vanligaste misstagen enligt Våge äro:

1. Googlefixering - många missar att det finns sökmotorer som är bättre lämpade för specifika ämnesområden än vad Google är.

2. Få känner fortfarande inte till RSS och dess betydelse som sökbevakare.

3. Varning för svenska Wikipedia som inte har nått upp till en kritisk mängd skribenter och redaktörer för att källkritiken ska fungera tillfredställande.

Jag läser just boken Cult of the Amateur av Andrew Keen som får mig att dra på smilbanden många gånger. Keen tar i så det bara sjunger av det när han kritiserar wikipedia, bloggar, användargenererat innehåll och annat kring web 2.0. Ibland har han en viss poäng i det han säger men allt för ofta lägger han mer krut på att vara dräpande än att vara nyanserad. Hans kritik mot Wikipedia är inte nådig:

“It’s the blind leading the blind - infinite monkeys providing infinite information for infinite readers, perpetuating the cycle of misinformation and ignorance”.

Men det ligger ändå något i den kritik Andrew Keen framför mot web 2.0:

“…the more self-created content that gets dumped onto the Internet, the harder it becomes to distinguish the good from the bad - and make money of any of it”.

Det finns många exempel under Wikipedias historia på s.k. klotter när det gäller uppslagsord för biografier. Den siste i raden av drabbade, som uppmärksammats av Travronden, är travkusken Lutfi Kolgjini som fick följande beskrivning 18 september:

“Som kusk har han för länge sedan visat sin begränsning då det nästan alltid “kokar över” under hjälmen då det vankas travlopp. Lutfi har även en benägenhet att alltid döma ut underlaget på de travbanor han besöker. Det sägs att han kan få en traktor att galoppera…”

Sidan är dock återställd. Ett av de mest omtalade klottren är det som hände journalisten John Seigenthaler, Sr. när han anklagades för att vara inblandad i mordet på John F. Kennedy. Det lär inte vara sista gången klotter upptäcks i biografier. I fallet Lutfi var det ju tydligt “klotter”, men i andra fall när det gäller ändringar eller om man vill kalla det “klotter” i biografier kan de vara betydligt mer sofistikerade. Ett bra exempel var när Adam Curry ändrade i uppslagsordet Podcasting.

Om man bl.a. vill se vem (användare, IP-nr) som har ändrat ett uppslagsord i Wikipedia och i vilket omfattning (i %) kan man använda sig av Wikidashboard från Palo Alto Research Center. Här har du deras FAQ och här har du deras blogg. Wikidashboard påstår sig: “Providing social transparency to Wikipedia”.

Låt oss titta på t.ex. uppslagsordet för konstnären Chaim Soutine via Wikidashboard. I en visuell graf strax ovanför uppslagsordet kan vi se de mest aktiva wikipedianerna med IP-nr och användare. Om man klickar på användaren kan man se vilka mer uppdateringar samma användare gjort. Till höger om användaren kan man se hur många ändringar respektive wikipedian gjort och en procentsiffra över totalen av alla ändringar. Klickar man på denna information kan man få upp alla ändringar för just denna användare.

Ytterligare längre bort till höger kan se en graf över ändringsfrekvensen över tiden för respektive användare. Om man väljer en tidpunkt i grafen och klickar högst upp kommer man till editeringshistoriken för just den tidpunkten. Från Wikidashboard FAQ finns en bra bild som förklarar funktionerna.

Först Wikiscanner och nu Wikidashboard. Båda utmärkta utvärderingsverktyg för den som vill dyka djupare i hur kunskapen skapas i Wikipedia.

Jag kan inte låta bli att citera en inte helt okänd TV-figur från amerikanska NBC’s version av “The office”, nämligen Michael Scott (brittisk motsvarighet David Brent), som enligt bloggen Newcommbiz påstås i femte avsnittet sagt följande:

“Wikipedia is the best thing ever. Anyone in the world, can write anything they want about any subject. So you know you are getting the best possible information.”

Gränsen mellan ironi och sanning kan ibland vara hårfin.